Uppdatering

Igår kom vi äntligen hem, i hyrbil från Rent-A-Wreck. Det är en elektronikbox som har gått sönder och en ny box måste beställas från Frankrike, så det kommer ta minst två veckor att få bilen fixad. Bara boxen kostar 10 000 kr, sen tillkommer arbetet. Kul, kul…  Vi får väl trösta oss med att det är 10 000 svenska kronor.

Franska nerver

Vi har firat julen i ett snöigt Småland. Ikväll var det meningen att vi skulle ha kommit tillbaka till Oslo. Grävt fram en Grandiosa ur frysen till middag och sedan somnat i våra egna sängar. Nu blev det inte riktigt så. Istället äter vi hämtsushi hemma hos några vänner i Göteborg. De är inte hemma, men grannen hade nyckel.

Vår bil behagade nämligen gå sönder strax norr om Göteborg. Plötsligt gick det inte att gasa och vi fick rulla av motorvägen. Turligt nog var det precis innan avfarten mot Bohus fästning. Sen var det bara att ringa bärgare. Det ingår i vår bilförsäkring och vi hade kommit ihåg att ta med telefonnumret, så det var inte så dramatiskt, men snopet.

Nu står bilen utanför Peugeot-verkstaden vid Backaplan, i väntan på att de öppnar i morgon och kan försöka ta reda på vad felet är. Bärgningskillen hade inga säkra teorier, men vi hoppas att det är något lätt så de kan fixa det i morgon. Det går att starta bilen men så fort man trycker på gasen går varvräknaren ner till noll och envisas man stannar motorn. Fransk kvalitet… Bilbyte närmar sig med stormsteg.

Tur att man har snälla vänner som lånar ut sitt hus. Hotell med katter hade inte varit någon höjdare. De är lite förvirrade över att var på ett nytt ställe, men de har fått mat och en improviserad toalett i form av en plastbox som tidigare hyste en samling plastdinosauer, så de är glada ändå. Husse och matte festar loss på Carlsberg 3,5% från närbutiken, så vi är också ganska glada. I alla fall tills firman ringer i morgon och talar om hur många miljoner reparationen kommer kosta. Skitbil!

För övrigt anser jag…

… att det här är årets roligaste kakor.

Saffransren från arla.se.

Katter högt och lågt och överallt

Stora katten har hittat tillbaka till sängen. Det är ju jättemysigt att sova med spinnande katter, men de två senaste nätterna har det liksom varit katter överallt. Varje gång jag har försökt vända mig har det varit en katt där och hur de lyckas med det när de bara är två undrar jag verkligen.

Eller egentligen vet jag. De är nämligen inte 100% sams än, så de kan inte ligga för nära varandra. Om den ena flyttar på sig för att vi rör oss, så flyttar den andra på sig också. Därför vet man aldrig var de är och det känns om de är överallt. I morse mutade jag dem med mat för att vi skulle få sova i alla fall en liten stund utan katter. Det fungerade i en timme, sedan krafsade de på dörren.

Det är snö och kallt så stora katten vill inte gå ut. Det innebär enorma mängder överloppsenergi som de tar ut på varandra. De jagar varandra runt hela huset alternativt ligger i en hög och slåss. Grannarna måste undra vad vi gör när det dunsar i trappan och lever. Men ibland är de snälla och väldigt gosiga. Till veckan packar vi in dem i burar för 7 timmars bilfärd hem till Sverige för julfirande. Just det! Öronproppar var det jag skulle köpa.

Prylar jag inte visste man behövde

En kollega hade ett par lustiga fingervantar, med nåt som såg ut som häftstift på tumme och pekfinger. Jag var såklart tvungen att fråga varför, och fick då veta att det var ett par iPhonevantar(!). Jag visste inte att såna fanns, eller ens behövdes, men jag fick en demonstration. Det är något med elektricitet och ledande skikt som inte fungerar när man har vantar på.

Om man googlar på ”iPhone gloves” får man massa träffar på olika, mer eller mindre hightech, varianter. Allt från vanliga vantar med en fingertopp avklippt, till NASA-teknik. Jag har totalt missat en hel nischmarknad!

Gästbloggare – Om Jansson och andra julförberedelser

Idag har jag en gästbloggare. Det är min syster, som bor i England. Hon har ingen egen blogg just nu så hon får låna lite plats. Enjoy!

”I vår familj är det nästa mer normalt än inte att bo utomlands. Jag har bott i Holland och Storbritannien, syster har bott i Frankrike, Polen, Sydkorea och Norge. Ett tag var vår bror inne på att söka ett jobb i Moskva eller varför inte Dubai. Kanske var han inte så särskilt seriös men poängen är att det var ingen i familjen som annat än nickade och såg glad ut när han diskuterade sina planer. För det är så man gör. Om man vill. Den enda som någonsin varit lite fundersam var vår mormors amerikanske kusin, som ständigt verkade lite småchockad över vårt beteende och verkade undra vad mamma och pappa gjort med oss för att få oss att vilja fly Sverige.

Men ingen flyr. Vi har bara lärt oss att det finns mycket annat i världen. Nåt om möjligheter och inte så mycket om hinder kanske.

Det finns vissa saker jag börjat syssla med sedan jag flyttade utomlands. Som att försöka förklara svenska traditioner och bjuda på svensk mat. Det var ganska svårt i början. Att behöva gör allt det där själv som förut bara tog för givet skulle hamna på bordet som genom magi. Det är därför det nu står en Janssons frestelse i kylen på jobbet. Jag tappade bort det superbra receptet och mailade syster för sympati. Inget svar. Hon tänker väl som jag att vad skall man egentligen ha ett recept till? Hur svårt kan det vara? Men jag hittar ett annat recept som jag skriver ut och det har kommentarerna ”Festens höjdpunkt” och ”Åh vad god!” så jag känner mig jättenöjd.

Och sen står jag då där mitt i natten och gör Janssons frestelse för jag hade ju faktiskt lovat att ta med det till jobbet och jag har ju haft fullt upp hela veckan och jag har ju jobbat jättemycket och knappt hunnit gå och handla potatisen som skulle vara i Jansson och brödsmulorna köpte jag på nattöppna affären mellan stan och där jag bor efter att ha varit och träffat några kompisar för man vill ju så gärna hinna se all innan jul. Men nu står jag i alla fall där med min moulinex och river lök, potatis och skär anjovis som jag köpte på Ikea. Och receptet ligger kvar i väskan. Oläst.

Och på nått vis så vet jag att om jag hade kommit till jobbet idag och sagt ”Sorry guys, no Jansson’s temptation this year! I was too busy!” så hade dom sagt att ”Åh det gör ju inget och vi vet att du jobbar så hårt och du kunde ju lika görna köpt en färdig paj och tagit med”. Och jag undrar varför jag är så bombsäker på att dom sagt det. Och hela situationen känns väldigt bekant. Liksom som att jag sett den förut.

Och jag inser att jag har sett det förut. I köket hos föräldrarna. Där mamma stått och bakat eller lagat mat mitt i natten i advent i alla år för hon hade ju lovat att ta med och visst har hon haft mycket med djur som skall till veterinären och presenter som skall köpas och folk som skall besökas och alla julfester och släktingar men när man säger att ”Nej, men strunta i det, de kommer säkert förstå om du förklarar” så säger hon bara att ”Nejdå, det tar ju bara en liten stund och jag hade ju lovat”. Och jag inser att det är sant att äpplet aldrig faller långt från päronträdet. Men jag drabbas också av en känsla av att det är ok.

Det är mamma som har köpt min moulinex åt mig. Men om det var hon som gjort Jansson idag hade hon dessutom snott ihop en pepparkaksdeg stor nog att räcka till hela skolans pysseldag, slagit in 10 paket som hon sedan gömt på ett så bra stället att hon aldrig hittat dom själv samt utfodrat hela familjen. Jag tror också att mamma aldrig hade glömt smörja formen efter att hon lagt i potatisen och fått börja om, eller glömt köpa brödsmulor, så riktigt som henne blir jag nog inte. Men å andra sidan så löser jag det snabbt och lätt på nått typiskt ologiskt men helt tillfredsställande vis. Och jag tänker att med en pappa som kan fixa nästan allt, fast på riktigt vis, så måste jag ju fått min stundtals MacGuyver-lika förmåga att improvisera någonstans ifrån. Och källan är nog densamma. Och det är helt ok.”

Will Smith, jag och 12 000 personer till

Här var jag igår, och vinkade till Barack Obama.

Bild från Aftenposten.

Vad är norska?

Som ni säkert vet så finns det två officiella skriftspråk i Norge, bokmål och nynorsk. Bokmål har utvecklats från danskt skriftspråk. När man på 1800-talet ville ”återupprätta” det norska språket tog man fram nynorsk baserat på dialekter. Det är alltså ett konstruerat skriftspråk. Ingen pratar nynorsk utan i så fall pratar man en dialekt. Talspråket kan därför skilja sig ganska mycket från skriftspråket.

Det är här nynorskan får lite problem. Om man inte ska skriva som man pratar kan man ju lika gärna skriva som de flesta andra, dvs bokmål. Till och med norrmännen blir lite förvånade om någon som pratar dialekt (främst dialekter från västkusten) också skriver nynorsk till vardags.

Bokmål kan man prata också, och där har utvecklingen varit mer som för svenskan, att skriftspråket har blivit normerande för hur man pratar. Men för att krångla till det ytterligare så finns det en mer konservativ variant av bokmål som kallas riksmål. Det räknas generellt som lite fiiiiiinare och mer överklass och pratas tex i Oslos västra delar. Det är diplomatkvarteren för er som inte har full koll på Oslos geografi.

Är ni med så här långt?

Varför denna lektion i norsk språkhistoria? Jo, för varje gång jag tror att jag har begripit hur saker och ting hänger ihop med norska språket så dyker det upp något nytt. Senast idag var det ordet vecka. Det heter uke på norska, med bestämd form uken fast det uttalas uka om man som jag bor på östra sidan om Oslo. Trodde jag. Felfelfelfelfelfel som Brasse skulle ha sagt. Eller inte fel, men inte så fiffigt.

Man kan nämligen skriva både uken och uka eller varför inte veka. Alla tre är rätt enligt bokmålsordboken. Uken är riksmål, uka bokmål och veka är bokmål men inspirerat av dialekt. (På nynorsk heter det veka.) Alltså får din text olika stilistisk prägel beroende på vilket du använder, och eftersom man bör vara konsekvent i sitt ”målval” påverkar det vilka andra former och ord du bör använda. Pust!!

Jag tycker verkligen mer och mer synd om alla stackars invandrare som ska försöka lära sig norska från grunden. Kurserna är oftast på bokmål, men vad förvirrande det måste vara att tidningen skriver annorlunda än vad man lärt sig, och sen pratar man med sin granne som säger på ett tredje sätt. Tur att jag kan fuska med min ”östlandsdialekt”.

Jag ser det snöar…

Det snöar både på bloggen och ute. Ja, i alla fall där vi bor. Nere i Oslo är det snöfritt.

Det var vissa problem att komma till jobbet idag. Som vanligt har de inte snöröjt ordentligt. Den här gången var det värre än vanligt för de hade inte fixat vägen till industriområdet nedan för oss heller. I backen upp från stora vägen satt två lastbilar fast, och det sprang runt förare med snökedjor. De irriterade småbilsförarna med dubbdäck dundrade om på fel sida vägen, och där kom vi från andra hållet i nedförsbacke utan större möjlighet att bromsa. Men det gick bra. På stora vägen var det lång kö åt båda håll med bilar och lastbilar som skulle in till industriområdet, men vi skulle åt andra hållet så vi slapp fastna där.

Vad sa du??!!

Åh vad jag skrattade när jag läste söndagens Rocky från DN. Precis sådär var våra före detta grannar.  Båda hörde dåligt men ändå skulle de prata med varandra från olika rum, eller när en var på balkongen och en inne. Har Martin Kellerman varit i Linköping månntro?