Storleksångest

Egentligen var jag i sportaffären för att köpa ett par joggingskor, men jag sprang på en så snygg jacka. Blå med vaxad yta, så den såg lite annorlunda ut. Snygg nog att ha på stan men ändå lite sportig. Halvlång, regntät med tejpade sömmar och skulle enligt specifikationerna andas. Precis det man behöver, i alla fall om den här sommaren blir som förra… Jag har ofta väldigt svårt att hitta jackor jag gillar, men den här föll jag för. Så jag provade. Och fick jordens storleksångest.

Den största storleken de hade var 42, vilket jag muttrade över. Tills jag fick på mig den, för den drunknade jag i. Stl 40 var lagom, med en tröja under och allt. Grejen är att jag normalt INTE är en stl 40. I alla fall inte upptill. Stl 44 eller 46 är vad som brukar krävas. Alltså kunde inte stl 40 vara rätt. Men den satt ju bra, med plats över. Iiiiiiiiih beslutsångest!!!!

Efter att ha tillbringat onormalt lång tid framför spegeln i provhytten – särskilt för ett jackköp – slog jag till ändå. Jag har provgått den idag och den ÄR lagom stor. Det är en Didriksons, och jag vet egentligen sen förut att de brukar vara rymliga i storlekarna. Framför allt har de fattat att det inte hjälper att göra ryggen 20 cm bredare i större storlekar (och ärmarna 40 mil långa…), utan man måste göra plats för bysten också. Svensk kvalitet!

Nu ska jag bara hitta en snygg scarf till, och sen kan det bli en hur regnig sommar det vill.

Pannkaka

Jag fick för mig att steka tunna pannkakor till middag idag. Det här jag inte gjort på minst 5 år. Om jag inte minns fel så var senaste gången på en opålitlig gasspis i Polen. De blev rätt misslyckade… Sedan dess har jag bara gjort amerikanska frukostpannkakor. Det är också gott, men precis som våfflor så smakar det inte helt samma, trots identiska ingredienser.

När jag satte igång mindes jag plötsligt en massa saker om pannkakor:
* hur mycket mjölk det går åt, eftersom det enda som passar att dricka till också är mjölk
* hur lång tid det tar att trimma in stekpannan så den håller lagom temperatur
* hur irriterande det är med alla misslyckade pannkakor innan temperaturen är rätt
* hur mycket godare det blir om man lyckas göra riktigt tunna pannkakor
* hur lätt det är att äta alldeles för många när de är sådär tunna och goda
* och framför allt, hur vansinnigt tråkigt det är att steka alla pannkakor satsen ger när man gör dem så tunna som möjligt

Pålägget idag blev keso och jordgubbssylt. Mmmm!! Nu ska jag bara vänta på att sockerchocken och mjölmatskoman neutraliserar varandra, så jag orkar resa mig från soffan.

Mammas köttbullar

Det här är från en reklamkampanj man ser överallt i Oslo just nu:

Texten är på polska och lyder:
”Är du sugen på pierogi? Ring mamma för receptet.”

Liknande budskap finns på vietnamesiska, urdu, arabiska och givetvis svenska. Det täcker in de största invandrargrupperna.
Den svenska texten lyder såklart:
”Saknar du mammas köttbullar? Ring hem och få receptet.”

Frågan är nu; Om man såg den polska reklamen och blev extremt sugen på pierogi, men inte har någon polsk mamma att ringa, hur gör man då?

Varde ljus

Lampan i frysboxen gick sönder för ett bra tag sen. Jag köpte rätt omgående en ny glödlampa, men sen kom det stora problemet; hur få bort den gamla och dit den nya? Frysboxen är ärvd från husets tidigare ägare, så någon bruksanvisning fanns inte. Efter visst googlande lyckades jag ändå hitta en bruksanvisning för en liknande frys. Glad i hågen bläddrade jag fram till kapitlet ”Hur man byter lampa” och möttes av följande text:

”Ta bort skyddet, skruva ur den gamla lampan, skruva i den nya och sätt tillbaka skyddet.”

Jamentacksåhimlamycket! Mitt problem var att jag inte begrep hur jag skulle få loss skyddet, och där var den instruktionen inte till den minsta hjälp. Jag försökte rycka och skjuta och vrida men det satt där det satt. Inte vill man ju stå med locket öppet och frysen full och greja allt för länge heller.

Sen dess har jag försökt få loss skyddet så gott som varje gång jag tittat ner i frysen, utan större lycka. Tills idag! Tricket var att skjuta, rycka och vinkla, i sagd ordning. Då lossnade det. Så nu lyser det så fint igen när man öppnar locket.

Det är för övrigt inte särskilt vanligt att vitvaror ingår när man köper hus i Norge. Eftersom de vi köpte av höll på att totalrenovera sitt nya hus och ändå ville köpa nytt lämnade de kvar allt utan extra kostnad, till vår glädje. Fristående frysboxar ju brukar sällan ingå ens i Sverige så det var en extra bonus. Särskilt som den står i en skrubb där det skulle vara rätt knepigt att få in en annan frysbox. Det var så vi tänkte, men när vi pratade med en norsk vän sa hon ”Åh nej, den där hade de allt fått plocka ut om det var jag som hade köpt huset. Tänk om den går sönder? Då kommer ni få världens problem med att få ut den. Nej, nej, det hade fått bli deras bekymmer att få ut den ur skrubben.” Jag tror faktiskt att det skulle ha varit en vanlig kommentar bland norrmän. Tänk så olika det kan vara.

Än fungerar den i alla fall (peppar, peppar), och förutom att varmluftsfunktionen har gått sönder på spisen så sköter sig övriga vitvaror också, såhär 4 år senare. Och vi ska renovera köket. Vilket århundrade som helst.

The owls are not what they seem

Det må låta otroligt oromantiskt, men den största anledningen till att vi gifte oss för några år sen var att det verkade så mycket enklare än att hålla på att krångla med testamenten och försäkringar hit och dit för att bara nästan få till något lika bra. Det enda av värde vi hade då var egentligen lägenheten, men det kändes bra att ha ordning och reda på saker. Sen flyttade vi till Norge, och komplicerade vår ekonomi med godsaker som hus, huslån, bil, deklarationer i två länder, osäkerhet runt varifrån vi kommer få pension egentligen, med mera. Då kändes det bra att vara gifta, för då var det en sak mindra att oroa sig för. Trodde vi.

Idag fick jag – av en ren slump – reda på att här i Norge så ärver gifta par utan barn inte alls varandra minsann. Eller jo, man får upp till ett visst belopp som inte är särskilt högt med tanke på tex bostadspriserna här, men resten går till den avlidnes föräldrar och syskon. Då kan man ändå hamna i situationen att man behöver lösa ut någon för att få bo kvar i den gemensamma bostaden och det suger ju. Som tur är, är det ganska lätt att åtgärda. Man kan skriva ett enkelt testamente (fungerar faktiskt även för sambos, till skillnad från i Sverige), ha två vittnen att skriva på och så är det klart. Det finns mallar med standardiserade formuleringar som inte kan misstolkas, så inga jurister behöver vara inblandade. Det blir ett trevligt kvällsnöje för oss.

Vi hade verkligen inte en tanke på att kolla upp om lagstiftningen skilde på den här punkten, så nu undrar jag såklart hur många andra juridiska frågeställningar jag borde läsa på om. Beskattning har jag viss koll på vid det här laget, men det finns säkert något spännande område vi har glömt…

På tal om skatt så släpptes de norska deklarationerna på nätet igår och efter många misslyckade försök kom jag tillslut in på Altinn, som portalen heter, och kunde se mina siffror (restskatt ). Förra året kraschade systemet, så i år hade de implementerat ”kö-kontroll” vilket innebar att när kapaciteten för hur många som kunde vara inloggade samtidigt var nådd så fick alla andra ett ”det är många som ringer just nu, försök igen senare”-meddelande. Ja, fast internetversionen då. Som om jag som otålig slutanvändare skulle bry mig om anledningen till att jag inte kommer in på sidan…

De ansvariga var i alla fall SÅ nöjda med den lösningen. Ända tills varenda person som försökte logga in fick upp inboxen till någon stackare som heter Kenneth. Ooops! Då togs hela tjänsten raskt ner och har varit nere sen dess, vilket är över 24h nu. Någon jobbar övertid… Altinns vara eller inte vara har diskuterats flitigt i media idag, tex här. Det har varit krismöten och den ansvarige ministern har haft presskonferens. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det finns ett land lite till öster som också släppte deklarationerna igår, och där det är betydligt fler skattebetalare, men där det var evigheter sen portalen hade några problem. Jag sa inget. Det behövde jag inte. Media snappade upp det också ganska snabbt.

Fina grejer

Dagens middag improviserades fram av saker jag hittade i gömmorna.

Älgköttgryta med lök, vitlök, tomater och bacon. Inte dåligt va? Väldigt god blev den också om jag får säga det själv, men vad smakar inte gott med bacon?

I omgångar har vi haft ”ät-från-frysen”-projekt med förhoppning om att någon gång komma ner till botten på den stora frysboxen vi har. Det här gått sådär. Vi är närmare botten, men mycket av det som är kvar är sånt man måste ta fram och tina i förväg. Riktigt så planerade är vi sällan i vardagen. Dessutom äter vi inte lagad mat hemma så ofta i veckorna och då tar det sin lilla tid.

Just idag var det mer av nödvändighet än på grund av projektet som jag grävde i skåpen. Ingen av oss orkade åka iväg och handla igår, och då får man ta vad man har på söndagen (om man inte vill äta överprisad fryspizza från macken som underligt nog får ha öppet…). Vanligtvis brukar det bli uppfrästa rester, men det var väldigt tomt på den fronten också, så det blev en klassisk söndagsmiddag.

När jag var och rotade i frysen hittade jag massor med ensamma portionsbitar fisk. Om man skulle anstränga sig lite och laga en bouillabaisse senare i veckan, eller till helgen i alla fall. Också en rätt man kan laga utan recept, men jag måste nog tjuvkika vilka grönsaker det är man brukar ha.

Är det verkligen sista snön?

Det här är vår altan idag:

Väldigt lite snö väldigt mycket tidigare än de senaste åren. Jag har inte riktigt bestämt mig om jag tror på att vintern är slut eller inte. Kanske kommer det en decimeter snö lagom till påsk. Eller till 17 maj. Tills vidare väljer jag nog i alla fall att tro på att de där små högarna är sista snön. Nu lättar dimman och solen tittar fram så det finns hopp om att de är helt borta innan dagen är slut.

There’s no such thing as a free lunch

I höstas skrev jag om de höjda lunchpriserna och allt stoj runt det. För några veckor sen sänktes plötsligt priserna igen, till tidigare nivå. Alla var förbryllade i ett par dagar tills den officiella bekräftelsen postades på intranätet.
De hade nämligen upptäckt att med högre pris var det fler som tog med eller köpte in annan mat, som de sedan åt i fikarummen som finns spridda runt om i byggnaderna. Det genererade mycket mer skräp och smuts, vilket innebar extrajobb för städpersonalen så tydligen blev det inte alls så stor vinst i slutändan. ”Tänkte inte på det” för att citera en Lorry-klassiker.

Det tog inte många dagar innan alla konsulter var tillbaka i matsalen och åt varmrätt. Det är proppfullt varje dag. Tänk vad stor skillnad 12 kr kan göra.

För övrigt så kommer jag inom kort bli förflyttas till ett annat projekt. Just när jag blivit varm i kläderna… Det är ganska ovanligt på mitt företag med så korta placeringar, men det blev en plötslig dipp i orderingången där jag är nu, pga budgetar och tröghet i systemet, så vi är flera stycken som får flytta på oss. Lite trist, men också intressant att se något nytt.

Projektet det ser ut som jag hamnar på – om jag går igenom den säkerhetsklarering de tydligen ska göra på mig – är också på en statlig myndighet. Jag kommer bli en mästare i byråkrati! Återstår att se hur lunchen är där.

Spaning

Katt tittar ut genom fönstret. Katt ser grannkatt. Oooooh, spännande!! Grannkatt försvinner ut ur synfältet. Katt rusar ner en våning, till ett annat fönster. Där syns grannkatt igen. Oooooh, spännande!!

Det måste krävas någon form av intelligens för att förstå att något som inte syns mer kan dyka upp igen om man byter utsiktspunkt, särskilt om det innebär att man helt tappar kontakt med spaningsobjektet en stund. Duktig katt! Tyvärr verkar det vara en väldigt specialiserad intelligens, för fröken katt är inte alltid lika smart.

Istanbul, not Constantinople

Istanbul var ett mycket trevligare resmål än jag förväntade mig. Jag kanske inte är den nojiga typen, men även jag har fördomar. Jag hade tänkt mig att det skulle vara mer trängsel och kaos och påträngande försäljare överallt. Nu är det i och för sig extrem lågsäsong för turister, så det var troligen därför det inte var packat med folk och försäljare. Visst, vid sevärdheterna var det några som försökte kränga vykort och tingeltangel, men det är det i Paris också. Om man inte verkade intresserad försvann de fort. Staden var lite sliten på sina håll, men det var relativt rent.
Vi landade i snömodd, men vädret tog sig och både lördag och söndag var det sol och ca 10 plusgrader. Nice!! Nu har jag fått min sol-dos och slipper panikboka en annan resa för att överleva fram till april.

Min grupp hade en väldigt bra guide, en historiker som en gång i tiden hade studerat i Stockholm. När han blev pensionär tänkte han att det kunde vara kul att fräscha upp svenskan igen, så han blev guide för skandinaviska grupper. Jag kommer inte ihåg hälften av alla årtal och erövringar fram och tillbaka, men vi täckte in tiden från ca 300 f.Kr till nutid. Vi var i blå moskén, Hagia Sophia och Topkapi-palatset. Jag tog en del bilder men de måste synkas från kameran så de kommer senare.

Maten var ärligt talat inget att hurra för, men det berodde inte på att den var turkisk och ”ulik” utan den var helt enkelt inte vällagad. Lunchen vi fick under båtturen på Bosporen var undantaget, den var väldigt god. Mmm, färsbiffar med mynta och fetaost… Det var buffé så det fanns massa andra goda saker också.  Kaffet på hotellet var troligen tänkt att tilltala européer. Det hette ”filter coffee” men smakade Nescafé. På ett dåligt sätt. Det blev som sagt en tur till Starbucks. Annars var hotellfrukosten bra med många val.
De som hann gå ut och äta kebab var väldigt nöjda, men jag lyckades inte klämma in det i schemat. Jag föredrog att sova istället för att dra ut på stan för nattmat.

De som hade med Euro hade problem att bli av med dem, för de hade fått så stora sedlar som ingen ville ta. De fick låna lira av andra som hade. Jag tittade på några sjalar på bazaaren, men det var så svårt att bestämma sig så jag shoppade inget utan var bara moraliskt stöd till några kollegor i deras försök att pruta. Att börja gå därifrån var ett bra trick, men vi betalade säkert för mycket. I vanliga butiker var det ingen prutning och utbudet runt Taksim-torget var det samma som i vilken europeisk storstad som helst. Det mest ”exotiska” var Gap. Det finns inte i Norge i alla fall. Men vi hade så lite ledig tid så jag shoppade inget i stan heller. Det var verkligen hard core sightseeing.
Ja just det, vi klämde in några jobbrelaterade seminarier också.