Internationella kvinnodagen

Eftersom det var Internationella Kvinnodagen igår var alla damer på mitt jobb bjudna på frukost på restaurang idag. Vi var sådär 30 stycken som klämde ihop oss vid långbord vid niotiden i morse. Jag skulle gissa på att 90% av kontorets ”tjejer” var där och totalt är vi drygt 300 personer, så det är viss manlig dominans på jobbet.

Hur som helst så blev vi serverade färskpressad juice och youghurt med färsk frukt och pecannötter. Supergott! Sedan kom servitören och frågade om det var några vegetarianer, så jag tänkte att vi kanske skulle få en skinkfralla eller liknande. Men nej, det kom in en stor bit foccacia med ost, skinka, någon röra och massa grönsaker. Jag satt och pratade med de runt omkring och tänkte inte på att jag ätit upp hela förrän jag insåg att jag var proppmätt.

Nu kom nästa överraskning. Alla vid min bordsända satt bara och väntade på att de skulle bära in kaffet, men det blev aldrig något. Istället reste sig de vid de andra borden och gick. Måndag är en stor mötesdag så vissa hade nog bråttom, men en frukost utan te eller kaffe är liksom inte klar. Där satt vi och såg snopna ut.

Vi hade ju kunnat gå tillbaka till jobbet och ta kaffe där, men när vi ändå var ute och lyxade oss så bestämde vi oss för att stanna och ta en ”finkaffe”. Det var väldigt trevligt, men en stor latte ovanpå den där foccacian var kanske inte riktigt vad jag behövde.

När det närmade sig lunch var jag inte det minsta hungrig. När klockan närmade sig tre var jag fortfarande inte hungrig. Även om jag äter lunch brukar jag vara lite sugen så dags! Klockan fyra hittade jag 3 kvinnliga kollegor vid brödhyllan och sa ”Aha! Dags att bli hungriga nu?!”. ”Näääää” stönade de, ”vi äter bara några vindruvor för att pigga upp oss”.

Jag tänkte på Scarlett O’Hara i ”Borta med Vinden”, som måste äta massor innan hon går på fest för att hon där ska bete sig som en ”fin flicka” som bara petar i maten. Det blev liksom någon märklig symbolik i det där att vi för att fira kvinnodagen proppade i oss så mycket att vi resten av dagen betedde oss som riktiga ”jag lever på luft och salladsblad”-stereotyper.

Det blev bara en brödbit till middag, mest för att jag tänkte det var bra att äta något. Och nä, jag är fortfarande inte det minsta hungrig.