Jag är, som jag tidigare skrivit, konsult och placerad på ett statligt verk tillsammans med ett team på 15 andra från företaget jag är anställd av. Vi är totalt 25 personer som sitter på ”min” våning. Alla i mitt team räknas som ”leverantören”, resten representerar ”kunden”, men vi jobbar tillsammans allihop och kommer bra överrens. Oftast.
Det är 9 kvinnor totalt, vilket måste anses vara ganska bra för en IT-avdelning, men två är sällan där så till vardags är männen mer än dubbelt så många. Varför spelar det här roll? Jo, det är nämligen så att det på våningen finns två toaletter. Den ena har två bås, den andra bara ett. Av historiska skäl är den med två bås damtoaletten. Behöver jag påpeka att det så gott som aldrig är kö? På herrarnas däremot blir det kö lite titt som tätt, och det har tagits upp flera gånger som ett problem. Den väldigt enkla och rättframma lösningen skulle såklart vara att bara byta plats på skyltarna på dörrarna, men si så smidigt kan man inte göra det.
Det är nämligen så att av alla 25 så är det bara 5 som är fast anställda av myndigheten, och av de här 5 så är 4 kvinnor, inklusive avdelningschefen. Då spelar det ingen roll att vi andra klagar, för det är de som bestämmer tycker de. Och de SKA ha den stora toaletten, av outgrundlig anledning.
När några i mitt team klagade för vår projektledare föreslog han att den som verkligen, verkligen behövde gå genast och inte kunde vänta en sekund, kunde smita in på damtoaletten. Vi i teamet tyckte det lät som en rimlig lösning, men det föll inte i god jord hos de fast anställda damerna, och snart var lappkriget igång. Suck! Varje gång vi har möte kommer det upp, och har blivit en följetång à la ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”. Det som gör det hela ännu mer skrattretande är att den största ivraren för status quo är en av kvinnorna som sällan är på kontoret. Nåja, om det inte finns större arbetsmiljöproblem kanske man får vara glad…
