Engelska scones

Det blev utmärkta scones av det tyska kvalitetssmöret. Här är receptet:

Engelska scones, 8 st
7,5 dl vetemjöl
0,5 tsk salt
1,5 tsk bakpulver
1-2 msk (rå)socker
125 g smör, kallt
1 ägg
2 dl mjölk

Blanda de torra ingredienserna. Nyp i smöret. Vispa ihop ägg och mjölk och blanda allt till en deg. Rulla ut till en längd och platta ut till ca 3 cm tjocklek. Skär i 4 delar, dela sen varje del på snedden, så du får (sneda) trekanter. (Alternativt kavla ut degen och ta ut rundlar med mått, men varför göra saker komplicerade )
Grädda i 250 grader i 12-15 min.

Ska det vara riktigt engelskt serveras de med clotted cream och sylt, men smör, ost och marmelad är också gott.

I natt jag drömde…

Jag drömde att jag träffade Lars Winnerbäck på en spårvagn. Vi hälsade och pratade om ditt och datt och hade allmänt trevligt. Han bjöd till och med in mig till ett filmprojekt han höll på med. Jag tyckte det var lite konstigt att Lars Winnerbäck höll på med ett filmprojekt, men jaja han kanske hade tröttnat på musik för tillfället. Då plötsligt kom jag på att det egentligen var Peter Eggers jag pratade med, blev totalt ”starstruck”, kunde inte säga ett ord mer, var tvungen att hastigt ursäkta mig (medelst obegripligt mummel) och rusa av. Jag vaknade och kände mig extremt lättad att jag inte hade varit ett sånt übermiffo i verkligheten.

Tja, de är ju rödhåriga och skäggiga båda två, även om herr Winnerbäck är en superkändis i jämförelse och det nog är honom jag skulle bli ”starstruck” av. Om jag alls kände igen någon av dem.

Att det ska vara så #$&#& svårt att hitta en bra frisör

Jag har fortfarande inte hittat en bra frisör i Oslo. Mycket irriterande! Jag har provat ett antal salonger och frisörer vid det här laget. För nåt år sen trodde jag att jag hade hittat en kandidat, men hon visade sig vara sjukskriven egentligen och bara rycka in som extrapersonal ibland, så hon gick inte att boka. Så jakten går vidare.

Min kravlista:

Salongen:
* Gångavstånd från jobbet. Borde inte vara några problem eftersom det täcker in hela Grünerløkka.
* Stabilt och lagom hippt ställe så de inte har hunnit byta hela personalstyrkan mellan varje klippning.
* Tar visakort. Det kostar 5-600 kr minst, vem går runt med det i kontanter? Särskilt irriterande om man inte får veta förän _efter_ klippningen att de inte tar kort och måste rusa ut och leta efter en bankomat.
* Ordning och reda. Jag hatar att vänta medan frisören rusar runt och letar efter hårklämmorna.

Frisören:
* Vet vad han/hon håller på med. Jag har massor med hår och råkar jag ut för någon som klipper ”standardfrisyr 1a” ser jag ut som Hedvig efter två dagar.
* Klarar att klippa en lättskött och rolig frisyr _utan_ att tjata om hur mycket bättre jag skulle kunna se ut om jag *bara* la timmar på att bråka med håret varje morgon.
* Förstår frasen ”nej, ingen plattång i mitt hår tack!”. Ja det ser jättefint ut resten av dagen, men det tar veckor för håret att hämta sig.
* Helst inte berättar hela sitt livs historia, utan håller sig till neutralt småprat. I alla fall första gången man är där.

Inga orimliga krav väl? Börjar bli dags med ett nytt försök. Jag funderar på ett ställe tvärs över gatan som en kollega pratat väl om.  Stand by for updates…

Fett nok

Smörkrisen som drabbade Norge hårt innan jul är fortfarande inte över. Det finns importsmör att köpa, men tillgången från norska mejerier är mycket begränsad. I mataffären nära jobbet såg jag här om dagen tre sorters franskt smör, en sort belgiskt och en sort irländskt (men inget norskt). I min enfald tänkte jag att norrmännen kanske skulle vänja sig vid ett bredare utbud och till och med uppskatta det, men fel, fel, fel hade jag. Dagen efter läste jag att folk undviker det importerade smöret, och länsar hyllorna när de norska leveranserna kommer in. Därför har nu åtminstone en matvarukedja sänkt priset på importsmör, för att bli av med det.

Egentligen behövde jag inget smör, men bara för att jag tycker den här smördiskrimineringen är så löjlig var jag helt enkelt tvungen att köpa ett paket till extrapris. Se, så otäckt det ser ut:

Det marknadsfördes som ”tyskt kvalitetssmör, mycket hög kvalitet”. Ifall någon missade ”kvalitet” första gången liksom. Priset var 10 kr för 250g, vilket är ett par kronor billigare per kilo än bakmargarin. Ser ni de läskiga, läskiga utländska bokstäverna både till höger och vänster på paketet? Det är nog några magiska tecken som kastar onda ögat på köparen!

Nu måste jag bara komma på nåt att göra med mitt kvalitetssmör. Kanske läge för engelska scones till helgen? Mmm, scones med smör i och smör på…

Vardagens mysterier

Information om lokaltrafiken i Oslo hittar man på trafikanten.no. Resesplaneraren där lever minst sagt sitt eget liv. Om man söker efter busstider från hållplats A till adress C får man som svar att var 20e minut kan man åka från hållplats A till hållplats B och sen gå till C.
Om man däremot söker på hållplats A till hållplats B, ja då går bussen plötsligt var 10e minut. Jag undrar verkligen vad de tänker det är som hindrar mig från att börja gå efter varannan buss…

”Vådan av att vara konsult” eller ”Hur man gör ett jätteproblem av en skitsak”

Jag är, som jag tidigare skrivit, konsult och placerad på ett statligt verk tillsammans med ett team på 15 andra från företaget jag är anställd av. Vi är totalt 25 personer som sitter på ”min” våning. Alla i mitt team räknas som ”leverantören”, resten representerar ”kunden”, men vi jobbar tillsammans allihop och kommer bra överrens. Oftast.

Det är 9 kvinnor totalt, vilket måste anses vara ganska bra för en IT-avdelning, men två är sällan där så till vardags är männen mer än dubbelt så många. Varför spelar det här roll? Jo, det är nämligen så att det på våningen finns två toaletter. Den ena har två bås, den andra bara ett. Av historiska skäl är den med två bås damtoaletten. Behöver jag påpeka att det så gott som aldrig är kö? På herrarnas däremot blir det kö lite titt som tätt, och det har tagits upp flera gånger som ett problem. Den väldigt enkla och rättframma lösningen skulle såklart vara att bara byta plats på skyltarna på dörrarna, men si så smidigt kan man inte göra det.

Det är nämligen så att av alla 25 så är det bara 5 som är fast anställda av myndigheten, och av de här 5 så är 4 kvinnor, inklusive avdelningschefen. Då spelar det ingen roll att vi andra klagar, för det är de som bestämmer tycker de. Och de SKA ha den stora toaletten, av outgrundlig anledning.

När några i mitt team klagade för vår projektledare föreslog han att den som verkligen, verkligen behövde gå genast och inte kunde vänta en sekund, kunde smita in på damtoaletten. Vi i teamet tyckte det lät som en rimlig lösning, men det föll inte i god jord hos de fast anställda damerna, och snart var lappkriget igång. Suck! Varje gång vi har möte kommer det upp, och har blivit en följetång à la ”för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”. Det som gör det hela ännu mer skrattretande är att den största ivraren för status quo är en av kvinnorna som sällan är på kontoret. Nåja, om det inte finns större arbetsmiljöproblem kanske man får vara glad…